TGIF: Thank God It's Frida

Min basket karriär är över, det är ganska självklart. En gång i tiden så var jag på väg att bli något bra men sen kom skadorna och en annan väldigt bidragande faktor som jag inte vill ta upp här. Isället för att utvecklas så stog jag stilla i utvecklingen och inför säsongen 08/09 så blev det div 2. Hade säkert varit bra om jag inte jobbat så mycket och inte operatar käken vilket tog bort halva säsongen. Jag ville inget häldre än att träna basket 5 ggr/vecka men det går inte att välja basket före jobb på den nivån och när träningstiderna inte passar ihop med sen schema så är det rätt kört!

Orsaken till att jag skriver detta inlägg är för att min vän och fd "basket kollega" Biffen skrev ett inlägg om hur mycket hon älskar basketen och det inlägget blev som en kniv i mitt hjärta, FAN vad jag vill spela igen jag saknar baskten så jävla mycket och jag hatar att jag ska ha så jävla ont överallt varje gång ska ska försöka satsa. Jag har länge tänkt att jag ska sommarträna med Stars men jag vågar inte, jag kommer vara så dålig har inte spelat på den nivån på ett år.

Det är känns inte som mitt liv, jag är inte tjejen som lägger ner baskten jag HATAR är folk frågar mig den frågan för det gör så jävla ont! Men det är ett faktum jag har lagt ner, iallafall min elitsatsning men jag hatar att erkänna det för det betyder att det är på riktigt och det är så mycket lättare att bara ignorera sanningen.

Självklart kan jag spela i korp lag, men jag är en tvälingmänniska utan dess like. När jag var "ung och lovande" så var inte ett korp lag min framtid, min framtid var ligan och jag fick höra att det var ett rimligt mål. Hur gör man för att accepptera att ens dröm inte kommer att gå i uppfyllelse?

Det var så många som frågade mig under den tiden då jag tränade som mäst om jag inte sakande min fritid? friheten att kunna umngås med Vänner, att överhuvud taget ha tid till annat än skola/jobb och basketen. Mitt svar var alltid nej!
Och det är det fortfrande, för även om jag har kunna planera min vardag helt själv nu utan att behöva passa in träningarna så har jag ändå inte gjort något vettigt förutom att jobba (vilket jag nästan drunknat i). Alla mina vänner som man ska umngås med på ens lediga tid har ju basket träning och de få vänner som jag har utanför basketen de har lämnat stan eftersom baskten är der som kan hålla en kvar här!
Trots att jag denna vinter kunnat vid flera tillfällen kunnat åka och hälsa på vänner i södra sverige (vilket varit omöjligt om jag fortsatt spela div 1) så jagde jag gärna offrat det för att kunna spela basket seriöst!

Och JA! jag är blir otroligt bitter när jag tänker på min basket karriär och det är inget jag sticker under stolen med.

Men nu har jag gråtit färdigt för ikväll, dags att sova! Kände att jag behöved lätta något från mitt hjärta som legat och tryckt ett år men inte kunnat komma ut. För nu är det på riktigt nu har jag erkänt det.